Jag vaknade sakta upp, det kändes underbart som en ny dag med massa saker som skulle fixas innan någon skulle komma hit.
Jag vaknade upp, ett stort rött paket stod framför min säng, jag hade längtat efter att öppna det..
men vad känade det till? Inget blev ju bättre av gåvor, inte idag i alla fall.
Jag visste att det skulle bli en jobbig dag, men jag tog mig upp.
Öppnade paketet och sprang ner, ingen var där.
Jag stod och kollade ut genom fönstret, men det var ingen där.
Jag ropade, men det ända som hördes var tystnaden av mina egna pulserande andetag.
Tänkte inte mer på saken, ringde upp mamma.
Hennes röst var skakig, inte som vanligt.
Dom var hos farmor&farfar.
Jag kände mig hemsk, varför vaknade jag inte tidigare så jag kunde följa med, bara säga ''hej''
Jag vet hur lite tid det är kvar.
Senare frammåt middagen, kom dom.
Min bror, hans flickvän och mitt älskade brosbarn.
Jag såg från håll hur han klev ur bilen, blekare än någonsin.
Såg att han tittade ner i marken, såg smärtan i hans blick.
Dom gick in, det första som jag möttes av var en blick och sedan se min bror vandra vidare mot soffan, han la sig ner.
Och blundade hårt.
Ingen kunde missat att se smärtan i hans ögon.
Jag höll leendet uppe, men egentligen ville jag bara ge upp.
Lägga mig ner på marken och försvinna.
Kvällen fortsatte och vi åt mat, alla var glada.
Såg det ut som i alla fall.
Men man kunde inte missta att se, oron i blickarna.
Jag gick ut i hallen och blundade hårt ville inte se den personen jag älskade mest ha ont.
Senare hörs det steg i hallen, någon hämtar mat, någon går ner för trappan, någon sätter sig ner.
Det blir tyst.
Men snart drar det igång igen.
Jag tittar på honom, ser att han tar mat i munnen men kan inte svälja..
Han viskar till mamma, och jag ser honom försvinna.
Igen.
Han kom inte ner mer den julaftonen.
Jag brydde mig inte längre om pakten under granen, som jag velat öppna sålänge..
Jag ville att alla skulle ha det bra, skratta och må bra.
Lyckades jag? nej, som med allt annat lyckades jag inte.
Alla berättar om sin julafton, vad dom fått, hur arga dom blev när dom inte fick det dom exakt ville ha.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur hårt jag hade slitit för att ens få min egna mamma att lee.

Så alla som någonsin läser detta, tänk på hur glada ni ska vara för att ni har varandra.
Ta vara på den tiden, och uppskatta varanadra, för kärlek kan inte värdesättas i saker eller pengar.
Och tomten om du möjligtvis ser detta?
Nästa år önskar jag mig bara att få se alla jag älskar lee.