när hon gav mig pappret, så sa hon högt och tydligt till klassen
beskriv hur du känner dig just nu
jag tittade på henne, med ögon fyllda av tystnad
ingen respons
jag kollade bort och såg att alla började skriva
dom skrev
och allt som hördes var blyetsens tyngd mot pappret
halva tiden kvar
och dom flesta blev klara
nästan alla
jag tittade på mitt papper
ett ord stod där
ett ynka ord
rädd
det är så det känns
jag är rädd
även fast man inte ser det
jag är rädd för vad som ska hända
varje gång jag tar bort blicken
och tittar bort
jag är rädd att med ett ögonblick
ska du vara borta
att ett ögonblick
kan ändra
allt
jag suddar ut det
fort
ser känslan försvinna
ser ordet som nyss va skriver
bli återigen vitt på pappret
på det vita pappret pryder nu ordet
glad
jag tittar ut
tänker att det är lika bra
att ingen vet

det ekar i mitt inre, du misster snart allt

vad ska dom tycka vad ska dom tänka
stirrande blickar som skär
dom djupaste såren
dom tittar på mig, sedan bort jag ser att dom kastar blickar
emellan sig
det är någonting med mig
som gör att dom blir rädda
för rädda, de är dom
för mig

för att jag är en människa som inte bryr mig
en helt vanlig tjej, som vågar
en tjej som har sin tro
och vägrar ge upp den

iskalla blickar följer mig
sakta
dom skjuter pilar och jag hukar mig
men pilarna når mig
långt där inne fastnar dom
helt fast
för hur mycket jag än försöker
vägrar dom ge upp
dom vill inte låta mig stå upp
för mig själv

jag går på snabba ben iväg, och tittar ingen i ögonen
samtidigt skriker hon inom mig
slå dig fri, du har bara en chans kvar