Jag står ensam i mörkret ser regnet falla vem vet vad som får mej att kalla.

Skrika.

Är det du som står där framme, bakom tysnadens kalla mörker.

Ser bara en evig gång, från någon som misste sin tro.

Du skriker, jag hoppar till, jag stelnar.

Ser på dig med kalla ögon, vad vill du mig?

Han går fram och kolla på mig med intensivt mörka ögon, han kallar på mig.

Han blickar uppåt och jag följer hans blick.

Upp mot den högsta toppen, högsta önskan.

Han tar ett steg framåt, nu är han nästan framme.

Jag kan känna han andas.

De kommer en ånga från hans mun, den är vit och ansträngande.

Jag sänker blicken, står som fast frusen.

Han snuddar vid min haka får mig att titta in i hans inte längre kalla utan varma ögon.

Jag skakar, jag är rädd.

Som om han har läst mina tankar närmar han sig mig och börjar viska i mitt öra, jag kan inte tyda orden han försöker få fram.

Jag sänker blicken, står som fast frusen.

Hör hans steg i mörkret, dom letar efter något.

Någon.

Det sjunker under ytan, jag faller till marken.

Jag skriker med ekande röst, inget hörs bara pustande andetag i vindens svarta mörker.

Jag vaknar upp, vem är han?

Han kommer tillbaka varje natt, försöker viska i mitt öra.

Han har nått att berätta.

Han har nått att säga.