Jag lyssnade på den.
Satte på låten, den som påminer mig.
Om dig.
Jag lyssnade men kunde inte hålla tårarna borta.
Kunde inte.
Jag kommer ihåg det än idag.
Vi sa hejdå, och du lämnade mig.
Du sa det med enkelhet, för du hade redan.
Glömt mig.
Jag sprang ut, satte mig på balkongen blickade uppåt.
Tårarna rann ner från mina osminkade kinder.
Jag ville ge upp, föralltid.
Jag trodde ju på dig, för du fick mig att känna.
Kärlek.
Vi pratade alltid till sena midnätter, och skuggorna smög sig på.
Men du stannade alltid uppe.
Med mig.
De var ju en självklarhet att det skulle vara vi, du och jag.
Jag satt på balkongen, blickade uppåt.
Denna sommaren skulle ju vara vår, kommer du ihåg?
Du lovade att vänta på mig, tills jag var redo.
Lovade du för mycket?
För senare den kvällen, försvann du.
Och du tog mitt hjärta med dig.

Jag skriker, kan någon höra.
Jag skriker, ut mitt budskap.
Ingen lyssnar, det finns inte längre något hopp.

Jag sitter som förstelnad kollar rakt ner i marken, jag tänker fridfullt för mig själv.
I det oändligt tysta ljuset.
Bänken jag befinner mig på är trasig, lika trasig som en gång jag var.
Är.
Sprikorna i marken gör det inte heller lättare att se att det löser sig.
Sprikorna i marken gör det inte heller enklare att förstå att det ordnar sig.
Höstens nu så gula löv börjar snart vissna och inom en kort sekund börja falla.
Sakta slår det i marken med ett så tyst sus att ingen hör.
Knappt ser.
Alla bara vet att det händer, att det bara är en fråga om tid.
Molnen ligger som ett tjockt täcke över den så ensamt ljusa himlen.
Jag kan känna varmen, men kan inte längre se ljuset.
Något har förändrats.
Någon har förändrats.
Kanske känslan av det.
En oöndligt vacker regndroppe faller sakta till havet.
Glöms bort.
Ensam är stark, kanske sån jag blev.
Jag sitter som förstelnad, fortsätter tänka.
Kan allt ha en mening.
Kan man verkligen finna en mening med allt?
Kan livet ha en mening?
Eller är det bara ett oändligt lopp men massa krav?

Vilsen i själen.
Bortglömd i sinnet.
Jag vet inte ut, inte heller in.
Jag skrek ut mitt budskap men ingen lyssnade.
Det fanns inte längre något hopp.

'' Kan dom hata oss, kan jag hata dom för dom har ingen rätt att leva ''

Tänkte skriva om det faktum att det finns så mycket hat på internet.
Jag förstår inte helt seriöst hur man kan '' hata '' människor man aldrig träffat, aldrig pratat med.
Hur man kan bestämma sig för att gå emot människor med ens egen åsikt, när man vägrar höra den andres åsikt.
Kan man verkligen hata en människa för att den inte '' förstår '' ?
'' Dom förstod inte, därför hatar ja dom ''
Jag tycker inte att man kan hata någon för att den inte förstår, ska börja hata alla människor som då inte förstår?
Varför finns det mobbning i skolor? folk börjar '' hata '' och trycka ner andra för att dom kanske just inte förstår.
Man blir hatad och ner tryckt för att man kanske ser ut på ett annat sätt, kanske prata på ett annorlunda sätt.
'' Asså jag hatar henne! ''
Så många gånger jag hört denna meningen av ingen anledning.
När man sedan frågar varför denna personen just '' hatar '' henne, får man i svar något med antingen att personen ser annorlund ut, pratar konstigt, har sina egna åsikter eller bara våga säga vad hon tycker.
Jag ställer mig frågan '' är detta fel '' allting om att sticka ut, som ska vara så rätt blir plötsligt så fel?
Bara för att man då inte förstår eller klär sig annorlunda, gör det än till ett större hat objekt?
Hur man kan säga att just '' alla '' är så när man kanske har pratat med en person och tyckt den var konstig, så man börjar hata den.
Men att klanka ner på hela städer bara för att man verkar inbilla sig att alla är så bara för ett par personer var så. Det finns inte i min värld..

Om ingen slutar '' hata '' våga backa undan och tycka att det är fel, så kommer ingen någonsin backa utan det kommer finnas hat hela tiden.
Om den här personen som säger '' jag hatar honom '' i stället kan ge sig och inte bryr sig kommer den personen som en gång sa så inte bry sig om att säga så längre.
För visst är det ganska tråkigt att '' hata '' folk som vågar vara sig själva och välja att inte hata.

Detta var lite utanför det jag brukar skriva men tycker att detta är ett stort område som börs ta upp.
Kom ihåg att man kan inte gilla alla, men ge personen du inte '' gillar '' en chans innan du väljer att trycka ner den.
Tro mig det kan vara värt det.

Vi gick ut på en kvällsrunda

gick runt i staden

vi skrattade

plötsligt höjs pulsen, det svartnar

jag sänker blicken, försöker

kollar bort

där står dom som en gång gjort mig illa

som fått så många människor att vända ryggen

åt mig

dom som orsakar blickarna, som följer längs ryggraden

dom som orsakar rösterna, som skriker i mitt inre

jag som alltid är stark blir sakta svagare

sjunker till marken

orkar inte andas

inget hade jag gjort fel

inget

ändå valde ni att göra så, bete er så

som barn på dagis, när nån blir utanför

som skolbarn på skolgården, där inte alla får vara med

sitta själv

och kolla i marken, undra varför just jag?

du platsade inte in, i den värld som nån skapade

i den passformen, inte alla platsade in

vi gick ut på en kvällsrunda

vi skrattade

jag visste inte då, att något skulle få mig att

gå

vidare, skakandes utan någon

Jag står ensam i mörkret ser regnet falla vem vet vad som får mej att kalla.

Skrika.

Är det du som står där framme, bakom tysnadens kalla mörker.

Ser bara en evig gång, från någon som misste sin tro.

Du skriker, jag hoppar till, jag stelnar.

Ser på dig med kalla ögon, vad vill du mig?

Han går fram och kolla på mig med intensivt mörka ögon, han kallar på mig.

Han blickar uppåt och jag följer hans blick.

Upp mot den högsta toppen, högsta önskan.

Han tar ett steg framåt, nu är han nästan framme.

Jag kan känna han andas.

De kommer en ånga från hans mun, den är vit och ansträngande.

Jag sänker blicken, står som fast frusen.

Han snuddar vid min haka får mig att titta in i hans inte längre kalla utan varma ögon.

Jag skakar, jag är rädd.

Som om han har läst mina tankar närmar han sig mig och börjar viska i mitt öra, jag kan inte tyda orden han försöker få fram.

Jag sänker blicken, står som fast frusen.

Hör hans steg i mörkret, dom letar efter något.

Någon.

Det sjunker under ytan, jag faller till marken.

Jag skriker med ekande röst, inget hörs bara pustande andetag i vindens svarta mörker.

Jag vaknar upp, vem är han?

Han kommer tillbaka varje natt, försöker viska i mitt öra.

Han har nått att berätta.

Han har nått att säga.