när hon gav mig pappret, så sa hon högt och tydligt till klassen
beskriv hur du känner dig just nu
jag tittade på henne, med ögon fyllda av tystnad
ingen respons
jag kollade bort och såg att alla började skriva
dom skrev
och allt som hördes var blyetsens tyngd mot pappret
halva tiden kvar
och dom flesta blev klara
nästan alla
jag tittade på mitt papper
ett ord stod där
ett ynka ord
rädd
det är så det känns
jag är rädd
även fast man inte ser det
jag är rädd för vad som ska hända
varje gång jag tar bort blicken
och tittar bort
jag är rädd att med ett ögonblick
ska du vara borta
att ett ögonblick
kan ändra
allt
jag suddar ut det
fort
ser känslan försvinna
ser ordet som nyss va skriver
bli återigen vitt på pappret
på det vita pappret pryder nu ordet
glad
jag tittar ut
tänker att det är lika bra
att ingen vet

det ekar i mitt inre, du misster snart allt