Fäller tusen tårar, men inget kan få dig tillbaka

Kategori: Allmänt  (0) Kommentarer
Kalla kårar över hela kroppen jag blickar sakta upp mot himlen, kommer jag orka se igen
Hösten är här och löven faller ner, kan inte förstå att jag inte få se dej mer.
Kommer ihåg den dagen som det var igår, den sista dagen jag kände din närhet.
Kunde inte tro det, ville inte tro det,
Jag såg dej ligga på din säng, så vacker som du är, som en ängel föllt från himlen.
Jag gick fram och viskade tyst, ingen hörde, ingen såg, men jag vet att du lyssnade.
'' mormor, jag är här nu du kan vakna, allt är bra '' ...
Inget hände, inget sas, ingen blick berättade för mig, sa som det var.
Där stod jag, ensamast i världen, blickade över dej med tårfyllda ögon.
Varför hade gud redan tagit tillbaka en av sina änglar, varför fick jag inte chansen att säga.
Hejdå.
Där stod jag som förstelnad visste varken ut eller in, du var borta. Föralltid.
Där kom den dagen då du tog ditt sista andetag, och lämnade mej.
Som den dagen då det hände och ditt hjärta inte orkade slå, jag minns det än idag.
Hösten är här och löven faller ner, kan inte förstå att jag inte får se dej mer.
Jag kan missta mycket, men att missta dej var det svåraste jag gjort.
Du var den som gjorde mig stark, fick mej att förstå, läkte mina sår.
Sitter på mitt rum, blickar ut genom fönstret upp mot himlen.
Kan du se mej?
Är du stolt över den jag är?
Tusen ord kan inte få dej tillbaka, jag vet för jag har försökt.
Miljoner tårar kan inte få dej att svara när jag frågar hur du mår, jag vet för jag har försökt.
Men jag vet att du lyssnar.
Jag kan höra dej viska mitt namn, jag kan se ditt vackra ansikte framför mig.
Ihopp om att du är tillbaka.
Men öppnar snabbt ögonen ropar efter dig, frågar vart du är.
En snabb vindpust drar sakta ut över rummet, genom vinden.
'' Hej mormor jag saknar dej, kan du inte komma hem igen? ''
Hösten är här och löven faller ner, kan inte förstå att jag inte få se dej mer.
Kommer ihåg den dagen som det var igår, den sista dagen jag kände din närhet.
Kunde inte tro det, ville inte tro det,
Jag såg dej ligga på din säng, så vacker som du är, som en ängel föllt från himlen.
Jag gick fram och viskade tyst, ingen hörde, ingen såg, men jag vet att du lyssnade.
'' mormor, jag är här nu du kan vakna, allt är bra '' ...
Inget hände, inget sas, ingen blick berättade för mig, sa som det var.
Där stod jag, ensamast i världen, blickade över dej med tårfyllda ögon.
Varför hade gud redan tagit tillbaka en av sina änglar, varför fick jag inte chansen att säga.
Hejdå.
Där stod jag som förstelnad visste varken ut eller in, du var borta. Föralltid.
Där kom den dagen då du tog ditt sista andetag, och lämnade mej.
Som den dagen då det hände och ditt hjärta inte orkade slå, jag minns det än idag.
Hösten är här och löven faller ner, kan inte förstå att jag inte får se dej mer.
Jag kan missta mycket, men att missta dej var det svåraste jag gjort.
Du var den som gjorde mig stark, fick mej att förstå, läkte mina sår.
Sitter på mitt rum, blickar ut genom fönstret upp mot himlen.
Kan du se mej?
Är du stolt över den jag är?
Tusen ord kan inte få dej tillbaka, jag vet för jag har försökt.
Miljoner tårar kan inte få dej att svara när jag frågar hur du mår, jag vet för jag har försökt.
Men jag vet att du lyssnar.
Jag kan höra dej viska mitt namn, jag kan se ditt vackra ansikte framför mig.
Ihopp om att du är tillbaka.
Men öppnar snabbt ögonen ropar efter dig, frågar vart du är.
En snabb vindpust drar sakta ut över rummet, genom vinden.
'' Hej mormor jag saknar dej, kan du inte komma hem igen? ''
Kommentarer
Trackback