Jag skriker, kan någon höra.
Jag skriker, ut mitt budskap.
Ingen lyssnar, det finns inte längre något hopp.

Jag sitter som förstelnad kollar rakt ner i marken, jag tänker fridfullt för mig själv.
I det oändligt tysta ljuset.
Bänken jag befinner mig på är trasig, lika trasig som en gång jag var.
Är.
Sprikorna i marken gör det inte heller lättare att se att det löser sig.
Sprikorna i marken gör det inte heller enklare att förstå att det ordnar sig.
Höstens nu så gula löv börjar snart vissna och inom en kort sekund börja falla.
Sakta slår det i marken med ett så tyst sus att ingen hör.
Knappt ser.
Alla bara vet att det händer, att det bara är en fråga om tid.
Molnen ligger som ett tjockt täcke över den så ensamt ljusa himlen.
Jag kan känna varmen, men kan inte längre se ljuset.
Något har förändrats.
Någon har förändrats.
Kanske känslan av det.
En oöndligt vacker regndroppe faller sakta till havet.
Glöms bort.
Ensam är stark, kanske sån jag blev.
Jag sitter som förstelnad, fortsätter tänka.
Kan allt ha en mening.
Kan man verkligen finna en mening med allt?
Kan livet ha en mening?
Eller är det bara ett oändligt lopp men massa krav?

Vilsen i själen.
Bortglömd i sinnet.
Jag vet inte ut, inte heller in.
Jag skrek ut mitt budskap men ingen lyssnade.
Det fanns inte längre något hopp.